Mitt jag

Har under en ganska lång tid varit ganska nere, har liksom inte varit glad även fast jag har det ganska bra. Har inte uppskattat det som finns runt mig, har försökt gjort saker som jag vet jag mår bra av, men resultatet har liksom uteblivit.. tex att vara ute i skogen och plocka svamp har varit något jag längtat efter, om jag bara ska gå en liten sväng inte plocka svamp så kan jag inte låta bli, men nu i höst så har jag varit ute och bara gått förbi, inte orkat haft lust. En annan sak som jag har märk är att jag typ får en känsla av olust, nästan svimfärdig måste sätta mig, helst velat sluta ögonen och bara vila huvudet, känns som hela värden går runt, blir nästan kallsvettig. Och det var av den anledningen som jag varit hos läkaren och tagit prover, nu är detta inte en husläkare utan min gynekolog. Har haft samma i 4 år. jag ar varit där ganska ofta under dessa år. Jag har haft en så kallad HPV virus som nu är bort OP, och jag är frisk. Men så på mitt sista återbesök nu 1½ år efter OP så kom vi in på just de som jag har skrivit min olust till allt. Så vi bestämde att vi skulle kola upp lite blodvärden och i somras så blev svart att jag låg lite under normalt av sköldkörtel hormon, och vi tog ett nytt prov igen efter en månad och det var därför jag var på återbesök nu. Jag sitter i rummet och väntar läser en tidning och så kliver min läkare in i rummet. Vi tar i hand och hon sätter sig ner och frågar hur mår du? - ööö jo jag mår bra... Läkaren ser på mig och säger - det ser inte ut så. -ok säger jag.. jag tror det iaf.. och så ler jag.. Sen börjar vi prata hon ställer massa frågor. och det slutar med att hon ställer frågan har någon i din släkt tagit sitt liv? jag blir tyst... nej för det har ingen gjort, inte vad jag vet iaf. Deprimerad? Och men dom frågorna blir svaret nej. Sen kommer vi in på varför hon frågar det är för att mina provsvar ser bra ut, och hon tror att jag har hamnat i en depression. Och vill ge mig tabletter för det under en period och sen att jag får en kurator att prata med. Och då slår det mig när hon säger tabletter, det finns visst i min familj och ganska nära. Jag fattar nu att det som jag har velat tro är fysik fel i min kropp nu sitter i mitt huvudet...
Mina yrsel attacker har varit panikattacker!! och det fattar jag nu när en läkare genom att bara ställa några frågor kan tala om hur jag mår. Jag hade aldrig bett om tabletter för depression själv. Fantastiskt att ha en läkare som förstå och vet och som följt mig i så många år. För det är ju inte så svårt att allt som hänt sen 2009 efter Jonas olycka det måste ju sätta sina spår även i mig och det kommer nu. Bara att ta tag i saken och riva upp allt och lägga det i ordning.
Detta är början på något nytt... hoppas att det blir ett bra slut...

http://www.youtube.com/watch?v=HKq_0-iPiX0&feature=player_detailpage

Älska/// M